Det har blivit flera Tysklandsbesök under kort tid och efter äventyren på de brittiska öarna vore det inte rättvist att missa toppmatchen i Hamburg under fredagskvällen. Det kan vara en aning jäv berättelse eftersom mina sympatier ligger hos det rödbyxade hemmalaget men jag vill försöka förklara varför jag en kall kväll för 9 år sedan föll för just denna klubb. Inte för att det är den bästa klubben i Tyskland, tvärtom.
Låt mig göra ett försök.
Signerat Andreas Bergman
Hamburg är en klubb med stolta traditioner men också en nyligen tillagd historia med mer trams och skam än framgångar. Laget har blivit den förening som är landets stora förlorare och trots att man flera gånger haft chansen att ta sig tillbaka till Bundesliga härjar laget fortfarande i Zweite liga (Superettan). I år, likt alla andra år, är förhoppningarna på laget stora och man inledde serien på ett strålande sätt, så pass att man trodde att det skulle bli en komfortabel resa tillbaka till finrummet.
Icke sa Nicke! Två raka förluster mot tippade bottenlag och man är tillbaka på jorden. Trots detta är man fortfarande kvar i toppen av ligan och när Düsseldorf gästade fanns chansen till trendbrott. Något som aldrig sviker laget är den fantastiska publiken. Utsålt igen och jag vet inte hur mycket tålamod laget har från läktarplats men trots alla problem har stödet från supportrarna ofta varit enastående. Det är där jag hittat min passion och jag älskar varje gång jag sätter mina sulor på Volksparkstadions betonggolv.
Matchen:
Man kunde se tendenser på hemmalaget att man har en tuff tid i bagaget. Två oväntade förluster hade satt sina spår men trots detta höll man modet uppe och var det lag som försökte i kreativ väg. Matchen kunde gått åt vilket håll som helst men ett rött kort för gästerna med kvarten kvar avgjorde saken. Via en korrekt dömd straff som Laszlo Benes sköt säkert kunde man bärga alla tre poängen och åter gå upp i ligans topp. En underhållande match trots att målfesten uteblev.
Tror nog att Hamburg gungar natten lång, färgat i svart, vitt och blått.
Stämningen:
Utsålt för den fjortonde matchen i följd. I andradivisionen. Det är fullkomligt otroligt, ofattbart rentav. Intresset för Hamburger SV har exploderat efter pandemin och de som kommer hit låter höra av sig. Det är ett sanslöst tryck från långt innan avspark tills spelarna lämnat gräsmattan. Högljudda, trägna och engagerade i sin klubb. Med Crystal Palace – Fulham i färskt minne kan jag bara förklara den stämningen som en fis i rymden. Detta är fotboll på riktigt för mig och ett bevis på varför jag gång på gång återkommer. Är det dessutom toppmatch höjer sig publiken ett steg till, det är likt Malmö Stadion när det vankas Europaspel. Wow!
Arenan:
Volksparkstadion renoverades till EM 2006 och håller fortfarande hög klass. Man ser bra från alla ställen och den är byggd på ett smart sätt vilket gör att ljudkulissen är maximal. Lägg till att det finns god tysk mat så som bratwurst, fiskmackor och det säljs öl på läktaren med hjälp av långa flaggor (såna som barn har när de cyklar). Det kan inte bli bättre och man är sällan långt bort från en förfriskning. Med tåget går det galant att ta sig men det gäller att vara ute i god tid. Det blir trångt om saligheten om man uttrycker sig milt.
Upplevelsen:
En sak är klar, detta är en klubb som berör många och det visar säg även på matcherna. Det märks i stan när det är match, många liv kretsar kring fotbollen. Man tar dagen ledig när det är hemmamatch och då går man in 100 % för att göra det så bra som möjligt. Om man jämför med England och dess pubar så rör sig folk mer utomhus i samband med matcherna. Från tågstationen till arenan kryllar det av små stånd med både match, dryck och souvenirer. I högtalarna pumpar tysk gladtechno för att förhöja stämningen ytterligare. Det kan vara svårt att komma åt biljetter men även om priserna blivit dyrare är det inte i närheten av England.
Turister? Så klart finns dessa även här men det här är tyskarnas spelplan och de viker inte en millimeter med sina pjäser. Går man på fotboll, då ska de banne mig upplevas till max.
Profilen:
Under de åren jag följt föreningen har man haft några svenska spelare som Albin Ekdahl, Nabil Bahoui och Marko Johansson. Men det har för mig inte känts lika spännande som nu när Dennis Hadzikadunic klivit in i backlinjen.
Inledningen på sejouren har varit stabil och bra för den långe backen med nummer fem. Han gjorde ingen besviken denna kväll heller. Förhoppningsvis blir den bosniske Malmösonen en viktig kugge i Tim Walters lagbygge under flera år framöver. Hur såg han då på matchen?
– Tre viktiga poäng efter några mindre roliga matcher. För laget och staden var det viktigt med en vinst trots att det satt långt inne. Vi kör vårt race och detta var det bästa som kunde hända oss just nu. När de får sitt röda kort känner vi att vi får mer energi men fram till dess böljar matchen fram och tillbaka. De sitter lågt och vi försöker attackera
Dennis är nöjd med sin första tid i klubben.
– Jag ska inte klaga. En anrik storklubb, staden är fantastisk, faciliteterna är professionella. Det finns inget dåligt att säga om den här klubben.
Bergman noterar:
· I Tyskland är det vanligt med så kallade vänföreningar och det är något som skiljer sig från Sverige. HSV står nära Glasgow Rangers, FC Köpenhamn och Hannover 96. Ni noterar snabbt att om jag med mitt svenska supporterskap i färskt minne fick välja om vilken klubb jag skulle supporta här nere så hade jag givetvis gjort det.
· De gamla rävarna ser ut som de har en karriär i slöjdbranschen med alla sina tyglappar men faktum är att både det och halsdukar (i mängder)hängande runt midjan är vanligare än man tror. De populäraste är något elakt budskap om antingen St Pauli eller Werder Bremen, som är de stora rivalerna, eller något roligt från den egna klubben där måsen är ett exempel.
· Om man ska ha en mållåt, då ska den vara tung. Det har HSV, signerat Scooter som gjort om en av sina hitlåtar till Auf Gehts Hamburg. Dunka dunka på hög nivå och en sång som lätt biter sig kvar.
