Han kom, han sågs och sedan försvann han……
Efter en lyckad säsong som tog Osby IK till ett välförtjänt kval tog pandemin över och splittrade en trupp som inte var färdig med sitt arbete. Det finns spelare som försvinner i tankeverksamheten efter ett tag men sen finns det också de som gjort ett sådant intryck som man aldrig kommer att glömma. Just en sådan spelare förde mig till en kall ishall i Stockholms utkanter för att se vad som hände efter det där abrupta slutet 2020.
Text och bild: Andreas Bergman
Vad hände efter att du lämnade Osby?
– Jag hamnade i Osby efter att jag tagit uppehåll på grund av studierna (Polisstuderande) och jag trodde att jag hade gjort mitt. Men suget kom tillbaka samtidigt som Ted Holmgren ringde och övertalade mig. Min tjänst var då i Hässleholm så det passade bra under den säsongen. Jobbet tog mig sedan vidare till Stockholm och det skedde nästan precis i samband med att vi fick avbryta kvalet till ettan med OIK. Nu har jag varit här uppe ett tag och trivs hur bra som helst.
Varför blev det just Sollentuna HC?
– Det var genom kontakter. Min gamle vän, Sylvester Hjerpe, spelade här innan och när min flytt till Stockholm kom på tal så var hans tips att gå till Sollentuna. Han tyckte att det var en fantastisk klubb och jag kan bara hålla med. En bra förening med stor ungdomsverksamhet både inom hockey och även konståkning. Nivån på hockeyn var bra för mig dessutom.
Laget har gått fint under säsongen, så pass bra att man tagit sig till den prestigefyllda kvalserien uppåt där man absolut är med och nosar på direktplatsen.
– Division två har spetsat till sig och den har blivit betydligt bättre än tidigare. Vi har varit ett topplag hela året men eftersom man slagit ihop serierna så har vissa matcher varit ojämna. Det är vi och Tumba som varit favoriter hela året och det syns även nu på slutet då vi slåss om vinsten i kvalserien.
Vad är de största skillnaderna från hockeyn i Skåne?
– Den stora skillnaden är att det är svårt att få in spelare utifrån med boende, jobb etc. Sen är publiken svår att locka. Det är inte bara AIK och Djurgården som har svårt att få folk till matcherna. Även här på lägre nivå är det tufft och kan vi få några hundra är det bra. (92 betalande i matchen mot Värmdö). Det är inte alls som i Hangaren där ”Apberget ” höll låda.
Säsongen för egen del har följt lagets kurva. Poängen har kommit i strid ström och han har dessutom belönats med ett C på bröstet.
– Jag var back när jag lirade i Osby men de senaste säsongerna är jag forward på heltid. Med åren har jag blivit lite skadebenägen men har gjort 22 mål på 25 matcher. Inga snygga mål men det gäller att vara på rätt plats.
Inom polisen är den civila karriären och även där är det fullt upp. Något Lundberg verkar trivas med. – Jag har en gruppschefstjänst som gör att det oftast är jobb under veckorna och fritt på helgerna. Det funkar väldigt väl med livet och med hockeyn.
Med många säsonger på samvetet är han numera rutinerad räv inom sporten. Hur många år har han då kvar som aktiv?
– Det ska bytas tjänst på jobbet nu och det går alltid i första hand. Jag kanske inte startar nästa säsong men det är möjligt att jag snörar på mig skridskorna igen efter jul men det blir ingen hel säsong.
Är det fortfarande lika roligt?
– JA, jag älskar det. Att få komma ner och ha det dagliga snacket med grabbarna i laget. Det är väldigt bra träning och man siktar ju alltid på att vinna.
Det börjar dra ihop sig i kvalserien och Sollentuna är i allra högsta grad inblandat i toppstriden trots lite motflyt i början. Vad är er målsättning?
– Vi inledde med två snöpliga förluster men vi vill vara med hela vägen och fightas om uppflyttning. Det kanske inte går vägen detta år men föreningen är bra så framtiden är ljus. (Dubbla segrar mot Värmdö under helgen har givit laget en bra position inför de två avslutande matcherna)
Även om saker och ting till stor del handlar om Sollentuna så är det givetvis en hel del snack om Osby IK när jag och Viktor sammanstrålar för första gången sedan det så snöpligt tog slut under tidigt 2020. En klubb han fortfarande följer och håller varmt om hjärtat.
– Jag följer via Hemmamatch och Norra Skåne men även via kontakter i laget som fortfarande finns kvar. Colin känner jag sedan många år och får info därifrån. Det har varit tung läsning om ishallens vara och inte vara. Det är helt horribelt för mig att det ens funderas i de banorna. Otroligt viktigt för barn och ungdomar att ha en plats att samlas på och utföra sin idrott. Det hjälper till att hålla dem på rätt sida i samhället.
Får vi någon mer chans att se dig i den rödgula OIK-tröjan?
– Tyvärr är chansen förbi. Jag får ibland meddelande på sociala medier från folk i Osby som önskar mig tillbaka. Stockholm är min bas och där jag kommer att vara. Dock är det alltid smickrande att få beröm på det sättet. Jag var bara där en kort period men lyckades ändå sätta avtryck och det är jag glad över.
Var det snöpligt att det ändå blev ett sådant slut som det blev i OIK?
– Vi hade ett otroligt bra lag och ett fantastiskt stöd från publiken under min tid i Osby. Matchen när vi slog Grästorp och gick till kvalserien inför fullsatta läktare glömmer jag aldrig. Det tänker man tillbaka till och saknar, för det är inte alls på samma vis här uppe.
Vad gör Viktor Lundberg om 5 år?
– Man har kommit till åren så då har man väl högst troligt barn. Jag har säkert bytt fas i livet men jag är kvar inom yrket som jag har nu och det gör jag nog tills jag pensionerar mig.
Efter en seger med 5–2 mot Värmdö tar jag farväl av #76 för den här gången. Kanske är det sista gången jag ser honom spela hockey, kanske inte. Hur som helst är jag så glad att jag tog chansen att göra ett stopp på den plats där Mats Sundins karriär tog fart. Och det viktigaste av allt, jag har fått svar på de frågor jag länge funderat på. Viktor Lundberg har hittat helt rätt plats i staden där Mälaren möter havet. Och i hans hjärta finns fortfarande färgstänk av rött och gult.