Åvallen i Visseltofta ena kvällen, Selhurst Park i London nästa. Det svänger snabbt i journalistbranschen. Jag har sett många engelska matcher i mina dagar men av olika anledningar var mitt senaste besök på en brittisk arena så långt tillbaka som 2016. Därför var det på tiden att ta chansen när den åter uppstod. För första gången var Hemmamatch på plats i ”the greatestet show on earth” som ligan populärt kallas och uppdraget var att se om den motsvarar de högt ställda förväntningarna som gör att vi svenskar bänkar oss framför tv:n varje helg. Dessutom vankades det Londonderby vilket kryddade anrättningen lite extra.
Signerat: Andreas Bergman
Matchen:
Här var mina förväntningar högt ställda, inte minst tack vare att det var två lag från samma stad som drabbade samman. Även solen har sina fläckar. Matchen blev rena sömnpillret och de heta målchanserna var lätträknade. Första halvlek var så dålig i underhållning att det kändes som om någon sprayat hela Selhurts med desinfektionsmedel och sedan noggrant torkat bort varenda organism som skulle föreställa förlustelse för oss på läktarplats. En något bättre avslutning räddade inte upp den enformiga tillställningen som givetvis slutade mållös. Känslan var att lagen var mer rädda om den poäng de hade från start än att ta två ytterligare.
Stämningen:
Jag var exalterad inför lördagen eftersom jag hade fått berättat för mig att Selhurst Park och inramningen var något extra. ”Bästa stämningen i ligan”? Jag blir tvungen att ställa mig en aning frågande till detta. Visserligen hade man en trumma som hördes matchen genom och stundtals kunde man också höra supportrarna sjunga. Dock är detta långt från en magisk stämning om ni frågar mig. Det känns lite turistigt och det har varit fallet på flera arenor i England som jag besökt tidigare. Jag brukar ofta jämföra med den tyska läktarkulturen och även med den svenska. Där ligger England långt efter. Pengarna finns, uppmärksamheten likaså men här finns en hel del att jobba med om man vill få mig att få gåshud.
Arenan:
Detta är en av de äldre arenorna i sammanhanget. Personligen älskar jag när en arena bara ”dyker upp” mitt i ett bostadsområde. Man får liksom en tillhörighet med området på ett sätt som är tilltalande. Man får en bra närhet till spelet och känslan av hur en arena såg ut förr i tiden är påtaglig. Visst är den en aning sliten men det är bara trevligt i vår tid när det är nybyggda etablissemang hos var och varannan klubb. Jag hoppas att denna arena får stå kvar under många år framöver, möjligen att en liten uppfräschning inte skulle skada. Det går dessutom smidigt att ta sig till Selhurst Park med tåg för dem som väljer den vägen.
Upplevelsen:
Hela upplevelsen runt en engelsk fotbollsmatch är något speciellt. För de flesta kretsar det, förutom själva matchen, kring besöket på puben. Dit går man före samt även efter matchen. För att stärka sig men även för det sociala. Och det är lätt att lära känna nya människor där, engelsmännen är öppna och bjuder gärna in till samtal. En härlig start och avslutning på upplevelsen och ett måste för en förstagångsbesökare. De höga priserna är inget som skrämmer, åtminstone inte folk från andra länder. Vi ska vara ärliga och säga att det inte är på en nivå som ”de stora” klubbarna ligger på men det är många turister på matcherna. Inte konstigt att jag hamnade bredvid en svensk och en norrman redan på tåget. Positivt eller negativt kan man diskutera i smågrupper.
Profilen:
Det går inte att förbise att den största profilen för dagen satt på hemmalagets bänk. Tränaren, Roy Hodgson är ”still going strong” och med sina 76 år på jordskorpan den äldsta tränaren i businessen. Lägg därtill att han trots ett sjukdomsfall som tvingade flera dagars läkarvård åter var i hetluften stående 90 minuter plus tillägg för att instruera sina adepter. Man märkte tydligt vilken respekt och erkännande han har bland journalister när han kom in till presskonferensen. Det är bara att erkänna att han är ett unikum i branschen. Här är ett exempel: Hodgson passerar min plats i pressrummet och jag passar på att sträcka fram en hand och tacka honom för hans insatser för svensk fotboll i allmänhet och Malmö FF i synnerhet. Då skiner han upp, tackar mig för berömmet och berättar att han fortfarande har koll på hur det går för Malmö och att han är glad att de är tillbaka i toppen. På svenska! Innan han lämnar sammanstrålar vi i en gemensam bild och på vägen ut vänder han sig om till mig: – Hälsa Malmö!
Bergman noterar:
– Inga svenskar på planen i denna matchen men väl en dansk i Crystal Palace backlinje. Joachim Andersen har fått fotfäste i ligan efter ett par klubbyten och stod stadigt på jorden i sin rödblåa tröja. En klippa att lita på längst bak.
– Maten på pressläktaren var inte annat än fem plus. Ni som läser vet att jag är svag för korv i samband med fotbollsmatcher och detta var precis mitt i prick för mig, med en brittisk touch. Lokala korvar med potatismos, ackompanjerat med en mustig skysås, gjorde ett positivt intryck och smakade superbt.
– Då har min rad av besökta arenor i Londonområdet utökats. Arsenal, Chelsea, Crystal Palace, Luton, Watford, Charlton, Queens Park Rangers, Brentford, Fulham, West Ham och Wimbledon. Således återstår bara Tottenham och Millwall för att vara komplett. Har jag missat någon?
Over and out!
