Anton Blomqvist, AIK

I den här artikeln skulle jag kunna skriva om en ung kille som hade stora drömmar. Jag skulle även kunna belysa en spelare som alltid gav sporten sitt yttersta och spelade med ett enormt hjärta. Vidare skulle jag kunna upplysa om en back som var på den absoluta gränsen till världens bästa hockeyliga. Men det här är en annan historia. Jag inleder med ett ordspråk.
”När en dörr stängs öppnas en annan”. Det här är Anton Blomqvist, ishockeytränare.

Custom Text

Under hösten 2016 gjorde den reslige skånska backen sina sista matcher som ishockeyspelare. Kroppen hade sagt stopp och ryggen orkade inte med mer satsning. Där och då kunde han lämnat sporten han älskat under så lång tid men lyckligtvis ville ödet annorlunda.
Antons dåvarande klubb IK Pantern, hemmahörande på Kirseberg i Malmös ytterkant var i behov av hjälp på ledarsidan. En chans som hastigt dök upp men som skulle förändra tillvaron för Blomqvist både direkt och i framtiden.

Vid sidan av gamle storspelaren, Håkan Åhlund, fick han chansen att börja se, lära och utforska ett helt nytt område. En värld som skulle bli hans nya hemmaplan.

– Ärligt talat var jag trött på hockeyn efter alla år som spelare och jag visste inte vad jag skulle göra med framtiden. I Pantern fick jag introduktionen till yrket och jag fastande direkt. Jag fick en chans att lära mig jobbet från grunden. Det tog mig vidare till Malmö Redhawks där jag verkade på juniorsidan under 3 års tid.  Jag ville skynda långsamt och lära mig jobbet, det var därför jag valde Malmö. Jag hade säkert kunnat få nåt jobb högre upp men jag ville inte leva på att jag var någon gammal spelare utan hellre gå den långa vägen. Och så här i efterhand ångrar jag ingenting, det var så sjukt roligt redan från start.

Med en lång spelarkarriär i ryggen fanns det även fördelar och nyckelfaktorer som Anton hade med sig in i tränarvärlden. Saker som fungerat som spelare fungerade även som ledare på andra sidan sargkanten.

– Man har lärt sig mycket på vägen. En stor del i min framgång som spelare var att jag var mig själv. Det går inte att spela någon annan. Det hade jag med mig in i tränaryrket och det är inte min stil att försöka efterlikna någon. Jag är enkel, rak och det har jag alltid varit. Tycker jag något så kommer jag att säga det. Ledarbiten är naturlig för mig. Jag har spelat på många olika ställen, jag vet vad som krävs för att vara elitspelare och skapa en grupp som fungerar. Det tog jag med mig. Jag är där för mina spelare. Det är inte ”My way or the highway”.

Att finna sina bästa egenskaper kan vara svårt särskilt om man måste komma fram till det på egen hand. Men det finns saker som Anton tycker är viktiga.

– Jag står alltid för ett 100 % engagemang. Vare sig det är laget jag basar över eller min egen utveckling finns inga mellanting. Att vara hockeytränare är ett komplext jobb som kräver stora uppoffringar. Man kan inte gå in halvdant. Jag lägger ner extremt mycket tid både på laget och mig själv för att bli bättre inom yrket. Man är inte världens bästa tränare men min förhoppning är att bli väldigt bra framöver genom att göra rätt saker.

Som en ny ung tränare finns det såklart saker som man måste bli bättre på men samtidigt är det viktigaste att kunna finna sina sina brister och inte lägga dem åt sidan. Anton förklarar att för honom är det saker som kommer med erfarenhet och där det krävs stort jobb och tid.

– Att få ett lag att spela efter ett spelsystem är kanske inte det svåraste men en bra tränare gör saker man inte ser. Det går inte att gå en utbildning för att skaffa sig den typen av erfarenheter. ”Fingertoppskänsla” är ett bra ord. När ska jag göra vad och när ska jag trycka på vissa grejer. Det krävs erfarenhet för att nå dit. Vidare jobbar jag även med att sprida mitt engagemang och ”splitta” upp min energi så att jag är lika pigg under säsongens första match som när det börjar vankas slutspel.

Under förra säsongen handplockades Anton till Stockholm och anrika AIK där han skulle assistera rutinerade Håkan Åhlund. Åhlund var som tidigare nämnts den som introducerade Blomqvist för tränaryrket då han fick chansen som assisterande tränare i Pantern några år tidigare. De två fann kemi och i AIK var det meningen att tränarparet skulle guida allmänna idrottsklubben tillbaka till hockeyns finrum. Men familjeproblem satte käppar i hjulet för Håkan Åhlund och plötsligt stod osbysonen som huvudtränare. En tjänst han fortsatt med även under denna säsong efter ett gediget arbete. Han verkar trivas med livet i huvudstaden och den press som en tränarroll i AIK innebär.

– Jag och sambon trivs jättebra. Det finns inget att klaga på. Klubben har hjälpt oss på ett väldigt fint sätt. Förra året var extremt krävande med allt som hände. Jag fick dra ett stort lass som jag märkte av men jag är glad att jag gick genom det. Erfarenhet är den bästa lärpengen. Pandemin gav en annan utgångspunkt. Trycket var inte lika stort under förr säsongen som det är i år och det har blivit en stor omställning måste jag erkänna men en trevlig sådan.

Vårt samtal går vidare i rask takt och jag känner mig nyfiken på att ta upp en punkt som mer än någonsin är aktuell, nämligen selektering bland barn och ungdomar. Klubbar väljer ut spelare till sina lag allt tidigare och många tvingas stå till sidan trots att man fortfarande älskar sin idrott. Samtidigt har det blivit tabu att tävla i för tidig ålder. Jag var nyfiken på Antons tankar kring detta heta ämne.

– Det är alldeles för mycket hets för våra barn inom idrotten. Inom vår sport är det skillscoacher på ett tidigt stadium och man väljs ut för att åka på läger redan i tidig ålder. Man spelar hockey 12 månader om året. När en annan var liten höll man på med många sporter samtidigt. Specialiseringen tidigt och press med sociala medier känns irrelevant. Jag brukar säga att man ska hålla på med så mycket idrott så länge man kan.
Sen ska man inte vara rädd för att tävla. Vad man än ska bli bra på så behövs en tävlingshjärna och det får aldrig vara fult att tävla eller vara bäst. Men bara för att du inte är bäst vid en viss ålder så är det långt ifrån kört. Ett exempel jag brukar ta upp är Joel Persson eftersom vi båda kommer från Osby. Han utvecklades sent och nu är han en av toppbackarna i SHL och är med i landslaget. Tålamod och att gilla det man sysslar med räcker långt.

Fast Blomqvist i dags läge huserar i Stockholm och far Sverige runt för att coacha matcher är han väldigt noga med att hålla kontakten med sina rötter och sin hembygd. Anton är född, uppvuxen och tog sina första skridskoskär i Osby. När frågan kommer på tal skiner han upp och man kan se i hans ögon att detta är något extra viktigt. Han brinner minst lika starkt som då för den by som gav honom starten på livet.

– Osby betyder mycket för mig. Alla vi tre bröder (Anton, Albin, Axel) har alltid varit hemkära. Man har alltid ”kommit hem” till Osby. Malmö blev som ett annat hem när man spelade och tränade där men det är alltid skönt att få komma till Osby. Familjen finns där och när man har ett jobb som detta är det skönt att få komma bort från all press och stress. Att bara få vara är viktigt för mig.
Sedan följer jag ju OIK och försöker hålla koll trots att jag inte kan se några matcher live. Något som är glädjande är att man för första gången på många år har juniorlag. Det är härligt att det blommat upp igen. Jag hoppas att det kan få fler kids att spela hockey och att sporten fortsätter växa. Kulturen är stark i Osby.

4 halvsnabba med Anton Blomqvist

Vad gör du helst på fritiden: Det är dåligt med fritid när man har ett jobb som tränare men jag försöker hålla mig i fysiskt trim. Sedan umgås jag gärna med familj och vänner samt spelar golf. Jag är nybörjare men det är en kul sport.

Förebilder: Det finns flera. Håkan Åhlund lärde mig massor, samma sak med ledarstaben i Malmö där Peter Andersson, Jesper Mattsson och Martin Filander fanns. Jag har ett stort kontaktnät och pratar ofta med andra tränare. De tränare som jag beundrar har inte bara spelet i huvudet utan också ett stort fokus på människan bakom spelet.

Framtiden: Det är klart man nån gång drömmer att få stå i ett SHL-bås/jobba utomlands men jag försöker vara här och nu. Att inte lägga fokus på vad som finns i framtiden. Det var mitt största problem som spelare, att jag alltid var på väg någonstans och inte fokuserade på det jag hade. Förhoppningsvis har jag lärt mig något av det. Vill jag att framtiden ska se ut på ett visst sätt kan jag bara påverka den genom att rätt grejer idag. Jag har ett jättebra jobb idag och det kändes som helt rätt steg att ta. Det är inte alltid lätt i AIK, ett jäkla tryck från alla håll och kanter. Det gäller att hitta en balans så att resultaten inte tar över tanken. Jag gillar det, att få vara i en klubb som betyder mycket för många. Kan jag lära mig att klara av det här så kan jag arbeta var som helst i framtiden.

Om du fick ge en 20 årig Anton Blomqvist ett råd, vad skulle det då vara:

Jag skulle ge samma råd som jag skulle ge till mig själv idag. Ta det lite lugnt. Man har en tendens att stressa för snabba resultat. Bry dig inte så mycket om vad andra säger. Både inom hockey och i livet generellt har folk åsikter. Det gäller att koppla bort det. Tränar man ett lag som AIK får man lära sig att stänga av ibland. Lita på din intuition, ofta blir det rätt bra.

Vår tid är slut och vi skiljs åt. Anton går tillbaka till sin vardag som högpresterande tränare i en sport där kraven är enorma. Bara segrar räknas och inget annat. Jag kan inte låta bli att glädjas stilla i mitt sinne. När personer får framgångar flyger man oftast iväg och glömmer viktiga saker som tagit en dit man är. Anton Blomqvist är något annat. Sunda värderingar blandat med intelligens, fötterna stadigt på jorden och det där stora hjärtat som jag nämnde i artikelns inledning personifierar honom. Ett hjärta som brinner för hockey, utveckling och Osby.

Text: Andreas Bergman
Bild: Peter Reimer

Fler bilder från matchen mot Västerås IK som slutade med en 2-1 seger för ”Gnaget”.

SURFAR DU MED MOBILEN?
KLICKA PÅ BILDEN FÖR STÖRRE BILD OCH BILDTEXT.

About Peter Reimer 90 Articles
Fotograf på Hemmamatch.