Man lär så länge man lever, det är ett uttryck som jag hört många gånger från min gamla far och som stämmer in både i livet men även inom idrotten. En sport som granskats för sin machokultur kanske är på väg att ändras och hitta ett läge där människan sätts på första plats.
Det här är Joakim Andersson.
Text: Andreas Bergman
Bild: Peter Reimer
Jag har länge varit nyfiken på Joakim. Vi har rört oss inom samma område men våra vägar har aldrig mötts och den nyfikenhet jag haft, de frågor jag velat ställa har förblivit obesvarade. Under en långhelg på hemmaplan fanns chansen och vi slog oss ner på gemytliga restaurangen Fabrik för en stunds samtal.
Senast vi såg Jocke i ett svenskt bås var under säsongen 19/20 då han basade över Tyringe som huvudtränare. Ett år som lärde honom mycket, både som tränare och människa men som också blev en börda. Till sist blev det för mycket och han valde att hoppa av uppdraget.
– Jag kände mig redo att ta över som huvudtränare men det blev en tuff situation som ej var hälsosam. Stora förväntningar och förhoppningar där man fick lära sig att hantera press och stress.
Det är trots allt över 20 år som han har bakom sig på tränarbänken. Är det stor skillnad mot hur det var tidigare?
– Det är som natt och dag, om man jämför med förr. Processen är annorlunda och man möter upp spelaren, leder och stöttar istället för att peka med hela handen. Visst händer det att man måste göra så ibland också men spelaren måste kunna känna trygghet. De spelare som jag hade i början av min karriär säger hej när vi ses men de man stött på senare anförtror sig på ett annat sätt.
Jag var mer macho innan men idag är jag mer öppen. Ett annat mind set helt enkelt med en annan roll. Mitt jobb är ungdomarna genom analys och utveckling.
Men jag är långt ifrån fullärd och man måste hitta lugn och våga misslyckas. Missförstå mig rätt, jag älskar att tävla och vinna men jag är där för spelarnas skull. ”Det gäller att kunna möta kunden” precis som i företagsvärlden.
Det blev många tankar efter äventyret i Tyringe men Jocke valde att gå en väg som för många var en aning oväntad. Men för honom var det rätt väg att gå, för att må bättre och hitta sig själv.
– Det har gett mig mycket att gå tillbaka till ”gräsrotsnivån”. Ungdomarna har gett mig så mycket och i mina utlandsäventyr har jag fått se och uppleva nya kulturer och lärt mig massor. Viktigast är att det är människans utveckling som driver resultaten. Jag är nog mjukare i mitt ledarskap och tar bättre hand om människorna. Jag har 8 personer som jag styr över och det är viktigt att fråga dem varje morgon hur det är. Om jag kan hjälpa dem med något. Att finnas där som ett bollplank.
En sak som gjorde mig extra nyfiken var valet av Österrike och det äventyret som nu är inne på sin fjärde säsong.
– Alpligan har alltid varit intressant samtidigt kan jag inte klaga på klimatet där nere. Sportsligt finns det stor utvecklingspotential, lite liknande Danmark under den tiden jag spenderade där. Man gör det ok internationellt men strukturellt finns det att arbeta med. Så det kändes rätt efter uppdraget i Tyringe som jag själv tyckte blev pannkaka. Jag ville hitta den rätta balansen istället för att jakten på resultat tog över känslan för människan.
Jag fick kontakt med klubben (Kitzbühel EC) via Charles Franzén som jag kände sedan Kallingetiden. De ville ge mig fria tyglar genom jobb med struktur, organisation och ungdomsverksamheten. Klubben är väldigt professionell och det kändes som att de visste precis vad de behövde under rekryteringsprocessen. ”här har du en tom pärm – fyll den”. När vi började var vi 48 spelare på ungdomssidan, nu är vi tredubbla.
Hur ser då en vanlig arbetsdag ut för Joakim Andersson på arbetsplatsen i de österrikiska alperna? Det går inte att ligga på latsidan.
– Jag är på hallen runt 08:00 på morgonen och kör utveckling för a-laget. Det är lite lägesanalys som jag hjälper dem med och sedan är jag på is för att vara delaktig i den individuella träningen. Vidare är det möte inom det administrativa för att se vad som behövs inför dagen. Man måste också förbereda ungdomsträningarna och det blir mycket feedback till spelarna.
Vi har tolv kameror installerade över isytan så det är lätt att hitta utvecklingspunkter. Jag gillar att organisera och strukturera. Hitta en personlig kontakt med individen. Efter lunchen är det träningar fram till dess att jag lämnar hallen runt 19:00. Är det match blir jag kvar som ”Eye the sky” till 23-tiden.
Är detta drömjobbet och drömtillvaron för Andersson månntro?
– Att få jobba med idrott, människor och att kunna påverka tilltalar mig. Jag brinner för utveckling. Allt har inte varit positivt men man måste kunna lära sig av det negativa och gå vidare.
Utanför isen mår jag bra. Jag har en sambo i Österrike och livet flyter på där. Den enda svåra ekvationen är mina två döttrar som bor kvar i Osby. Det är tufft men jag ser även det som positivt. De är vana vid situationen och är nere hos mig ett par gånger varje säsong och sen är jag hemma så mycket jag kan. Ingen optimal situation naturligtvis men de är vana eftersom jag rest och haft detta jobbet under lång tid.
Vi är alla spända och har stor förväntan inför den kommande stundande hockeysäsongen. Så även för huvudpersonen i denna artikel:
– Det ser bra och spännande ut. Vi har gjort lite förändringar i organisationen och är nu 9 coacher som jobbar samtidigt som den administrativa styrkan utökats. Organisationen har skalat upp och det gäller att vara på tårna. Det finns många andra sporter som är intressanta i Österrike och överlag har folk en mer aktiv fritid än vad man har i Sverige. Man åker skidor, hajkar, reser och man har nära till allt. För oss gäller det att attrahera och bygga på en familjär känsla.
Däremot har jag inga problem med att ungdomar utövar andra sporter, det ska man göra så länge man kan. Specialisering är inte för den stora massan. Däremot är det sociala samspelet viktigt på många plan. Just det är grundplåten till livet som helhet. Idrotten är bara en del i det bygget och man ska inte vara rädd för att ha en social bas på flera ställen.
När och OM det finns möjlighet till fritid passar Joakim på att njuta av vad alplandet kan ge.
– Vi har 10 minuter till liften och det är perfekt. Samtidigt vill jag ta hand om mig själv både fysiskt och mentalt. Trädgården blir en oas för mig, där trivs jag. Jobbet kräver många timmar och det är ett speciellt liv. Man måste vara förberedd.
Framtiden är en svår fråga men samtidigt intressant. Man vet aldrig vad den har i sikte och det finns en plats som ligger varmt om hjärtat och som han alltid kommer tillbaka till.
– Sverige och speciellt Osby är något extra. Det är ändå här man är uppväxt men samtidigt är Österrike min framtid som det ser ut nu. Jag har i alla fall tre år kvar på kontraktet och jag har mycket kvar att ge Kitzbühel EC. Jag har fått flera förfrågningar men jag trivs bra privat och känner en balans i livet här nere. Hockeyhjärtat är stort och jag tänker hockey under dygnets alla vakna timmar. Jag vet inte vad jag skulle göra utan hockey, den är allt för mig!
Vårt samtal går mot sitt slut och jag ställer frågan hur han ser på OIK och dess framtid, för nog har han koll på sitt gamla lag.
– Jag försöker att följa med även om det är svårt att se matcher under säsongen i brist på tid. Har koll på resultaten och lagbygget som ser intressant ut. Det är med glädje jag ser att det är många egna talanger i laget och spelare som kommit tillbaka efter olika utflykter. Klubben har stått i ett vägskäl med många importer samt stora förhoppningar varje år. Suget efter framgång har varit större än att vårda det som man själv producerat.
Hör även att man jobbar med en större bredd, utveckling i ungdomslagen. Det är rätt väg att gå för det är de spelarna som kommer att utgöra stommen i framtidens A-lag. Att man utbildar dessa unga spelare är a och o. Jag tror också att hockeyn blir mer involverad med byn som helhet då det är spelare från de egna leden. Tålamodet blir större från publik och sponsorer om man jämför med 15 importer, då vill man se resultat här och nu.
Mitt råd är att ta det lugnt, låta spelare och lag få genomgå sin process. Det vinner alla på!
Vi är alla ute på livets resor. Resor som kan sluta i varsomhelst men det mest spännande är vad man utvecklar längs med vägen och vilka steg man tar. Joakim lärde mig att man inte kan ta några genvägar och man kan inte undvika att göra fel på vägen mot sitt mål. Det viktiga är att lära av felen man gör, inte skynda på och framförallt vara ödmjuk till sitt sätt att vara. Ingen är perfekt men om man gör sitt bästa och respekterar sina medmänniskor kommer man långt.
DET är en process om något.
