1988-11-27
”Efter den här matchen ska jag aldrig igen leka med BRIOs leksaker.”
(Hemmasupporter 10 år gammal – kunde varit undertecknad)
Signerat: Andreas Bergman.
Min käre far har varit hockeyfrälst under hela sitt liv och för honom var det en självklarhet och med stolthet indoktrinera sporten till sin son. Likt att han tidigt målade min själ himmelsblå när det gäller fotboll blev Malmö isstadion och MIF det självklara valet för familjen Bergman. Lyckligtvis sammanföll det ganska bra med den stora satsning som klubben gjorde med byggherren Percy Nilsson i spetsen. Intresset var stort, mycket stort. Så pass att man till de flesta matcher var tvungen att köa till Lundbergs tipscafé för att komma åt biljetter till det stjärnfyllda laget som värvats ihop från när och fjärran. Pekka Lindmark, Matti Pauna, Tommy Mörth och Mats Lusth. Listan kan göras lång av spelare från den högre hyllan men som valt att hjälpa Malmö på vägen mot eliten. Något som skulle ta lite längre tid än man trott.
Laget gick bra under hösten och med bara två matcher kvar hade man stora chanser att klara mål nummer ett, det att komma till den prestigefyllda allsvenskan. I den sista hemmamatchen stod Osby IK från nordöstra Skåne som motståndare. En munsbit om man ska jämföra laguppställningar men det är inte alltid som klass slår motivation. Låt oss återkomma till detta….
Vissa matcher blir extra betydelsefulla för en klubb och en bygd. Såna matcher som bevaras i minnet för all framtid och som medför stolthet, minnen och skrönor. Denna historia beskriver just en sådan och fast att jag inte är född i Osby har jag märkt och förstått att den 27/11 1988 är ett datum som etsat sig fast med självhäftande lim hos alla som har ett uns av intresse för sporten. Från min sida är inte minnena så stora men jag minns besvikelsen efter matchen och chocken hur allt kunde sluta på det viset som det gjorde.
Jag och min fru flyttade till Osby 2017 och på ett tidigt stadium kom jag nära hockeyklubben, till en början från läktarplats men sedan även som lokalreporter med många ”röa” matcher på mitt samvete. Det är flertalet gånger som folk påmint mig om denna batalj och med glädje förklarat vilken glädje som den har fört till regionen, spelare, ledare och supportrar. Jag känner att jag måste nysta i saken och gräva en aning djupare i arkivet för att så småningom kunna lämna den hemska eller på nåt sätt underbara händelse bakom mig och gå vidare. Eller i alla fall kunna ta det hela med ett skratt och en nypa salt.
35 år är en lång tidsperiod. Många minnen falnar och många skrönor ändras. I denna artikel grillar vi ett par huvudpersoner, både från isen och tappra krigare på läktaren för att få fram en bild av hur det hela gick till, med de där röda glasögonen som jag är ute efter.
I boken ”Osby ishall genom åren” kan man läsa följande om färden mot Malmö. Där beskriver busschauffören Bo Axelsson den något udda färden mot södern.
– Resan började med att kylaren gick sönder innan grejerna var lastade. Jag själv blev dyngsur eftersom vattnet rann ner från hyllorna där ventilationssystemen fanns.
Axelsson fick snällt bege sig tillbaka till garaget och hämta upp en annan buss av äldre modell. På vägen ner skedde dessutom en udda och något våglig vadslagning som gick ut på att om OIK vann matchen skulle de bära alla trunkarna till bussen efter matchen. Ett tungt uppgift således. När bussen väl nådde storstan stod Malmös alla leasingbilar uppställda medan ”kusinen från landet” kom rullande i en gammal skraltig buss. Ett bevis på lagens olika förutsättningar blev ännu tydligare.
Väl i Malmö låter vi spelarna ta över för det är trots allt minnena från isen som är de allra viktigaste. Vi satte oss ner och försökte väcka liv i minnen tillsammans med två av de röda hjältarna, Roger Jönsson och Kim Petersson. Förutsättningarna inför matchen var intressanta i det som kallats den bästa division ett någonsin. Frölunda, Malmö och Rögle slogs om två platser till allsvenskan och Malmö låg bra till efter att nyligen ha slagit ärkerivalen från Ängelholm. Man skulle bara avverka ett par lag från en hylla längre ner i tabellen. Ett av dem var OIK.
Kim: – När vi anlände till arenan så sa Tomas Alricsson att han skulle bjuda laget på Mcdonalds om man vann mot Malmö. Det skulle bli en rolig match i Malmö mot det laget och all publik men jag vet inte om vi hade tron på att vinna.
Roger: – Vi hade mött dem hemma tidigare i serien och spelat jämt till halva matchen. Sedan trampade de på gasen fram till en seger på 8-3. Vi var inte direkt kaxiga inför den här matchen. Dock hade vi spelat jämnt mot flera av topplagen men inte hållit distansen ut. Man går ju aldrig ut och tror att man ska förlora men att det skulle bli visste vi om. Det gällde att göra det så bra som möjligt.
När spektaklet väl tekades igång räknade man med ett bombardemang från det vita hemmalagets sida men så blev inte riktigt fallet. Underskattning?
Roger: – Första perioden var jämn och jag tror inte att de var på tårna. De saknade några backar minns jag för en kille från Osby (Håkan Paulsson) spelade. Jag vann en puck och spelade till Peter Andersson som fann Kim och ledningsmålet. Då tänkte man, åh vad roligt! Andra målet var ett pass genom centrallinjen till Håkan Carlsson som drog på ett slagskott. Pekka minns än idag på vilken sida pucken gick in för han sköt som en häst.
Kim: – Det var lite underskattning från deras sida. Man tänkte att de bara hade tagit av ett skydd på skridskorna. Att mer skulle komma från deras sida.
Analysen stämde. Malmö IF trampade åtminstone lite mer på gaspedalen under matchens andra period och satte Osby och målvakten Magnus Andersson under större tryck.
Kim: – Efter andra perioden, då vi fortfarande hade en tvåmålsledning, började man tro att detta kanske kunde gå vägen.
Roger: – Vi hade haft ledningen mot Frölunda, Rögle och Malmö tidigare på säsongen men hade inte orkat hela vägen samt tappat koncentrationen. Vi var hårt ansatta under andra perioden särskilt eftersom det var ”långt” till avbytarbåset. När vi hade ett powerplay slog vi två icingpuckar och publiken busvisslade något makalöst. Det var svårt ibland att komma ur egen zon och som tur var fick man byta efter icing. Och sen var det Magnus livs match.
Kim: – Allting studsade med honom och oss. Pucken tog i huvudet, på klubbskaftet. Ibland var man säker på att det skulle bli mål men han räddade med allt.
Ju längre matchen led desto större tro fick gästerna att man skulle kunna välta den stora jätten från tabelltoppen. Med bara tjugo ynka minuter kvar gav man allt för att hålla den ledning man skaffat sig i matchens inledning.
Roger: – Ju längre matchen gick desto mer trodde vi på det. Spela säkert, sarg ut och hålla positionerna. De sköt ju mycket men det var inga frilägen. Tror att de brände en straff. Vi var taktiskt drillade och gjorde allt vi kunde.
Kim: – Vi spelade smart efter våra resurser. De fick inte sitt mål förrän på slutet då de plockade ut målvakten. När de sedan tog ut målvakten igen, avgjorde Jim Sprenger. En overklig känsla.
Eufori?
Roger: – Under matchen tänker du inte på vad som händer om vi vinner utan man är i sin bubbla. Varje byte för sig. Men när vi kom in i omklädningsrummet var det samma känsla som när vi gick upp i division ett. En otrolig stämning och glädje tillsammans med chock efter det vi gjort.
Kim: – Alla kämpade och gjorde så gott de kunde men vilken känsla. Som om man vunnit SM-guld nästan. Man trodde knappt på det själv. Vad har vi ställt till med? Sen var det ett stort ståhej runt omkring. Skriverier, radio och tv. Sydnytt jämförde vår budget med Malmös läskkassa.
Roger: – Min pappa var på plats eftersom han var journalist och skulle rapportera hem till lokal media. Det blev ju ett speciellt läge eftersom matchen gick som den gick och se till att få in text i tid till pressläggningen. Det var nog svårt att vara objektiv i det läget. När det gällde övrig press så var det bara Magnus Andersson och tränare Per Svensson som de ville prata med, resten av fokus lades på Malmö och deras misslyckande.
Kim: – Rogers far kom farande ner och frågade mig hur det kändes? Vad fasen ska jag säga, underbart fick jag fram. Men det hela slutade med besök på Mc Donalds fast jag tror att Alricsson slapp betala notan.
Hur var stämningen hemma och vad fick ni uppleva efter den här otroliga matchen?
Roger: – Jag jobbade på Brio och där fanns ett stort hockeyintresse. Det blev mycket snack på lagret eftersom många gick på våra matcher. Man hade följt matchen via rapporter på radion.
Kim: – Jag läste i Hässleholm på den tiden. Folk frågade bara vad som hände, hur gick det till? Visst blev det stort. Och det händer att man får prata om det fortfarande. Folk minns matchen och vår insats. Det är ett roligt minne som man bär med sig. Är väl en av de mest oväntade vinsterna i klubbens historia och kanske den största händelsen också.
Att Malmöspelarna kunde hålla sig för skratt är inte svårt att förstå men vad minns de av den där höstkvällen på Malmö Isstadion. Vi tog ett kort snack med Patrik Sylvegård (Gustavsson):
– Det var en frustrerande match. Vi skulle ju bara vinna den och tryckte på nästan hela tiden och förlorade ändå. Men det är charmen med idrotten och väldigt bra. Osby ska vara stolta för sin insats på klubben finns på flera sätt inskrivna även i vår klubbs historia. Dels för just den matchen och dels för att vi säsongen efter slog kullerbyttor när vi mötte dem. Jag har nyligen spelat in en video tillägnat Osby ishall och tycker att det är en skandal att man pratar om rivning. Den måste få vara kvar. Jag har många trevliga minnen från den, både som spelare och även som förälder då mina tre barn spelat där. Osby har en stark tradition och hallen blir en samlingsplats. Vad kostar det inte samhället om den försvinner?
Malmö IF – Osby IK 1-3 (0-2, 0-0, 1-1)
Period 1: 0-1 (7.00) Kim Petersson (Roger Jönsson, Peter Andersson), 0-2 (13.06) Håkan Karlsson (Jim Sprenger) PP
Period 2:
Period 3: 1-2 (19.12) Tommy Mörth (Patrik Gustavsson), 1-3 (19.40) Jim Sprenger (utan ass) Utvisningar: MIF 4×2 OIK 2×2
Skott: 41-22 Domare: Börje Johansson, Tranås (Mycket bra insats enligt media på plats)
På läktaren dominerade givetvis Malmö men det fanns en del tappra själar som valt att stödja sitt lag till framgång. Deras bild är målad och nedskriven enligt följande:
Joakim Olofsson:
– 35 år har snart gått och mitt minne är inte det skarpaste. Jag var inte där som ”ultras” som jag normalt sett skulle varit men den här gången hade jag min dåvarande flickvän med mig.
Det fick bli sittplats och nykterhet. Osby hade fått en tårtbit av ståplats men det var bara ett tiotal som stod där. Av dessa minns jag speciellt två, Andreas Svensson och Glenn ”Lappen” Larsson som konstant häcklade Pekka Lindmark under de två perioder han stod nära. Pekka Lindmark – Landhockeymålvakt!
Efter matchen kunde vi smyga ut från sittplats medan våra hjältar på ståplats fick poliseskort. Bland Malmös fans rådde det lynchstämning. Stämningen på byn var euforisk dagarna som följde och jag minns denna kväll med stor glädje.
Thomas Malmberg:
– Hockeyintresset på den här tiden var enormt i Osby men förväntningarna på den här matchen var inte särskilt stora med tanke på Malmö och deras namnkunniga lag. Sparbanken Skåne sponsrade Malmö och min kompis pappa jobbade där. En utlottning av biljetter skedde och därför fick vi chansen att se matchen. Detaljer från matchen är få men Magnus Andersson i Osbys var helt fenomenal och räddade trots att han fler gånger var helt överspelad. Vi hade klätt oss i OIK-färger men FICK gömma dessa efter matchen på grund av den hätska stämningen. ”Bonnjävlar, åk hem till skogen där ni hör hemma” fick vi höra. På byn snackades det hockey som aldrig förr men vinsten gav inte bara eko i Osby utan i hela hockeysverige. ” Där fick MIF så de Teg” var en av rubrikerna. Magnus Anderssons kom ju från just Teg.
Bergmans tre noteringar:
• Rögle fick chansen att gå till allsvenskan efter Malmös fadäs. När OIK veckan senare mötte bandyklubben i Ängelholm fick man ovationer när man kom ut för uppvärmning. Kan inte ha hänt många lag. Resultat? 11-0 till Rögle. Bensinen var slut.
• Året efter tog Malmö steget upp i elitserien men passade först på att ge tillbaka för gammal ost. Man slog OIK med förkrossande 17-1 i Malmö. En match där sydvästskåningarna spelade hem pucken till Pekka i mål samtidigt som alla hemmaspelare på isen gjorde kullerbyttor.
• Matchen förgrundsfigur var utan tvekan målvakten Magnus Andersson. ”Mange målvakt” var norrlänningen som gjorde sina två sista säsonger i den röda tröjan och var en person ingen har något ont att säga om. En kille som var från Norrland men inte norrlänning till sättet sägs det. Tragiskt nog lämnade Andersson jordelivet allt för tidigt efter en hjärtinfarkt 2016. Vila i frid #23.